Februari - Känslor och empati
Fjärde och sista träffen med tema känslor och empati
Den fjärde och sista träffen i Kajutan fick handla om att hantera känslor och att göra bra val – både för sig själv och tillsammans med andra.
Det kom glada och förväntansfulla barn till Kajutan som loggade in och sedan samlades för vår gemensamma morgonstund – en trygg start på dagen med våra välkända rutiner.
Därefter tog känslomusiken vid, där barnen fick utforska olika känslor genom rytm och ljud.
Barnen fick välja instrument – trummor, maracas, tamburin och rytmpinnar – och lyssnade tillsammans på ett musikstycke. Vi funderade över vilken känsla musiken bar på. Var den glad? Lugn? Lite arg? Kanske spännande? Sedan fick barnen spela känslan de hörde. Någon tog i ordentligt på trumman, en annan spelade mjukt och försiktigt. Det blev som en liten känsloorkester. Så fint att se hur de vågar uttrycka det som känns – utan rätt eller fel.
Som nästa steg väntade en känslopromenad i form av en hopphage med tio numrerade rutor. Barnen kastade tärning, räknade prickarna och hoppade motsvarande antal steg. Var en ruta upptagen hoppade de vidare till nästa lediga. När de landade vände de ett kort och fick fundera över en situation eller känsla. Här tränades matematik och koncentration, men också empati och kloka val. De lyssnade på varandras tankar, nickade igenkännande och fyllde i. Det är så värdefullt när barnen upptäcker att vi kan känna lika – men också olika.
En extra varm stund blev när barnen fick berätta om sina sensoriska saker hemifrån. De hade med sig mjuk gumminalle, gummihund, kramdjur, sovkompis, mjuk tygsköldpadda, pop it, mjuk gummi donits, mjukt taggmonster, docka, leopard, Barbie, en slät sten, snäcka och mjuka bollar i olika material. De höll sina saker nära och berättade vad de betyder. Vad som känns tryggt. Vad som gör en lugn. Gruppen lyssnade med respekt. Här tränades inte bara språket, utan också förståelsen för att det som är viktigt för mig kanske inte är samma för dig – och att det är helt okej. Det är empati i sin enklaste och finaste form.
I gymnastiksalen väntade en kompis-hinderbana där barnen arbetade två och två och tog sig igenom hela banan tillsammans – utan att släppa varandra.
De hoppade tillsammans på bänkar med käpphästar, kröp genom tunnel, låg på pilatesboll där kompisen styrde genom att hålla i fötterna, balanserade med ärtpåse på huvudet över kuperade mjuka madrasser, hoppade jämfota och på ett ben i rockring, kröp under hinder och hoppade jämfota över.
Här krävdes samarbete, tillit och många uppmuntrande ord. De fick anpassa sig efter varandra, lösa små utmaningar tillsammans och hålla ihop hela vägen. Så fint att se hur de stöttade varandra och hur glädjen i samarbetet lyste igenom.
Efter all rörelse fick kroppen och känslorna komma till ro i enkla yogapositioner. Andningen blev lugnare, rörelserna mjukare och rummet fylldes av ett lugn. Det blev en fin avslutning på förmiddagen, med nöjda och glada barn efter allt samarbete och lek.
Under veckan deltog hela huset i teater, och barnen i Kajutan tog ett fint fadderansvar för de yngre barnen på Styrbord. Hand i hand gick de upp till jompasalen och hjälpte de små på ett tryggt och omtänksamt sätt. Väl på plats satt de bredvid varandra och följde teatern med nyfikna skratt och stora ögon som glittrade av förväntan. De tog uppgiften på stort allvar - och de syntes hur stolta de var. Efter teatern samlades vi på Styrbord för en kort sångstund tillsammans.
På eftermiddagen gick vi in i sagans värld med boken Godnatt, Alfons Åberg. Barnen fick följa med Alfons på hans kvällsäventyr, och många kände igen situationerna i sina egna dagar. Vi pratade om hur viktigt det är att varva ner inför natten, och hur skönt det kan vara med en avkopplande stund. Som exempel fick barnen prova ansiktsmålning med pensel – en lugn och rofylld aktivitet där de fick koncentrera sig, ta emot och visa omtanke mot varandra. Några slappnade av och blundade, andra målade försiktigt med små penseldrag. Barnen sa själva att “de kittlas, det är skönt”, och det fick många skratt att bubbla fram. Stunden blev både rolig och lugn på samma gång, och barnen njöt av att både ge och ta emot.
Träffen avslutades med en liten feststund med saft och kex. Som en symbol för allt barnen har tränat och utvecklat fick varje barn en stjärna med texten:
”Du känner igen känslor, sätter ord på dem och gör omtänksamma val.” 🩷
En fin och högtidlig stund där barnens arbete med känslor, empati och kloka val uppmärksammades och firades tillsammans.
- Daniela
Det kom glada och förväntansfulla barn till Kajutan som loggade in och sedan samlades för vår gemensamma morgonstund – en trygg start på dagen med våra välkända rutiner.
Därefter tog känslomusiken vid, där barnen fick utforska olika känslor genom rytm och ljud.
Barnen fick välja instrument – trummor, maracas, tamburin och rytmpinnar – och lyssnade tillsammans på ett musikstycke. Vi funderade över vilken känsla musiken bar på. Var den glad? Lugn? Lite arg? Kanske spännande? Sedan fick barnen spela känslan de hörde. Någon tog i ordentligt på trumman, en annan spelade mjukt och försiktigt. Det blev som en liten känsloorkester. Så fint att se hur de vågar uttrycka det som känns – utan rätt eller fel.
Som nästa steg väntade en känslopromenad i form av en hopphage med tio numrerade rutor. Barnen kastade tärning, räknade prickarna och hoppade motsvarande antal steg. Var en ruta upptagen hoppade de vidare till nästa lediga. När de landade vände de ett kort och fick fundera över en situation eller känsla. Här tränades matematik och koncentration, men också empati och kloka val. De lyssnade på varandras tankar, nickade igenkännande och fyllde i. Det är så värdefullt när barnen upptäcker att vi kan känna lika – men också olika.
En extra varm stund blev när barnen fick berätta om sina sensoriska saker hemifrån. De hade med sig mjuk gumminalle, gummihund, kramdjur, sovkompis, mjuk tygsköldpadda, pop it, mjuk gummi donits, mjukt taggmonster, docka, leopard, Barbie, en slät sten, snäcka och mjuka bollar i olika material. De höll sina saker nära och berättade vad de betyder. Vad som känns tryggt. Vad som gör en lugn. Gruppen lyssnade med respekt. Här tränades inte bara språket, utan också förståelsen för att det som är viktigt för mig kanske inte är samma för dig – och att det är helt okej. Det är empati i sin enklaste och finaste form.
I gymnastiksalen väntade en kompis-hinderbana där barnen arbetade två och två och tog sig igenom hela banan tillsammans – utan att släppa varandra.
De hoppade tillsammans på bänkar med käpphästar, kröp genom tunnel, låg på pilatesboll där kompisen styrde genom att hålla i fötterna, balanserade med ärtpåse på huvudet över kuperade mjuka madrasser, hoppade jämfota och på ett ben i rockring, kröp under hinder och hoppade jämfota över.
Här krävdes samarbete, tillit och många uppmuntrande ord. De fick anpassa sig efter varandra, lösa små utmaningar tillsammans och hålla ihop hela vägen. Så fint att se hur de stöttade varandra och hur glädjen i samarbetet lyste igenom.
Efter all rörelse fick kroppen och känslorna komma till ro i enkla yogapositioner. Andningen blev lugnare, rörelserna mjukare och rummet fylldes av ett lugn. Det blev en fin avslutning på förmiddagen, med nöjda och glada barn efter allt samarbete och lek.
Under veckan deltog hela huset i teater, och barnen i Kajutan tog ett fint fadderansvar för de yngre barnen på Styrbord. Hand i hand gick de upp till jompasalen och hjälpte de små på ett tryggt och omtänksamt sätt. Väl på plats satt de bredvid varandra och följde teatern med nyfikna skratt och stora ögon som glittrade av förväntan. De tog uppgiften på stort allvar - och de syntes hur stolta de var. Efter teatern samlades vi på Styrbord för en kort sångstund tillsammans.
På eftermiddagen gick vi in i sagans värld med boken Godnatt, Alfons Åberg. Barnen fick följa med Alfons på hans kvällsäventyr, och många kände igen situationerna i sina egna dagar. Vi pratade om hur viktigt det är att varva ner inför natten, och hur skönt det kan vara med en avkopplande stund. Som exempel fick barnen prova ansiktsmålning med pensel – en lugn och rofylld aktivitet där de fick koncentrera sig, ta emot och visa omtanke mot varandra. Några slappnade av och blundade, andra målade försiktigt med små penseldrag. Barnen sa själva att “de kittlas, det är skönt”, och det fick många skratt att bubbla fram. Stunden blev både rolig och lugn på samma gång, och barnen njöt av att både ge och ta emot.
Träffen avslutades med en liten feststund med saft och kex. Som en symbol för allt barnen har tränat och utvecklat fick varje barn en stjärna med texten:
”Du känner igen känslor, sätter ord på dem och gör omtänksamma val.” 🩷
En fin och högtidlig stund där barnens arbete med känslor, empati och kloka val uppmärksammades och firades tillsammans.
- Daniela
0 kommenttia
Snälla Februari 💕
Under februari har vi “Bingo med goda gärningar” i kajutan. Varje gång någon utfört en snäll handling har vi satt upp ett rött hjärta på vår bingotavla. Små handlingar som gör stor skillnad – hjälpa en kompis, säga något vänligt, bjuda in i lek eller visa omtanke.
För varje vecka fylls bingotavlan med fler och fler röda hjärtan. Det blir en tydlig och fin påminnelse om hur mycket gott som ryms i gruppen – och hur snällhet smittar.
Vi fortsätter fylla tavlan tillsammans. 🌷
För varje vecka fylls bingotavlan med fler och fler röda hjärtan. Det blir en tydlig och fin påminnelse om hur mycket gott som ryms i gruppen – och hur snällhet smittar.
Vi fortsätter fylla tavlan tillsammans. 🌷
Tredje träffen - lyssna på andra och visa empati
Tredje träffen i kajutan hade fokus på att lyssna in andra och visa empati. Eftersom det var sportlov var några barn lediga, och vi hade också några ”bonusbarn” med oss. Det kändes extra fint att fler fick chansen att delta i kajutans verksamhet och vara en del av gemenskapen.
Efter inloggning på godmorgontavlan samlades vi för en trygg morgonstund. Vi gick igenom dagens program, sjöng godmorgon-sången och ramsade vår känsloramsa tillsammans. Ramsan visades med stödtecken och går så här:
Jag är här, du är här
alla känslor ryms ju här.
Glad eller arg, ledsen eller lugn,
här får känslan vara tung eller ung.
Efter ramsan fick alla barn ”boxa ut” sin känsla genom att boxa händerna mot sittunderlaget. Det blev ett fint och konkret sätt att få känslan ur kroppen och samtidigt komma till ro tillsammans – och en stund lät det nästan som en liten känslo-orkester i rummet.
Vi värmde upp med leken ”Heta bollen”. Alla fick välja en boll ur ämbaret och satte sig i en cirkel. På räkningen 1–2–3 kastade alla sin boll samtidigt till kompisen mittemot. Det var både roligt och utmanande – det krävde koncentration, att vänta in varandra och att hålla koll på både sin egen boll och kompisen. Skrattet bubblade i hela rummet när bollarna flög åt alla håll och barnen snabbt ville prova igen.
Därefter var det dags för dagens aktivitet EMPATIBANA med tre stationer, där barnen fick öva på att samarbeta, lyssna och visa omtanke.
Vid första stationen byggde alla barn ett eget torn. Barnen valde klossar, planerade, provade och byggde upp igen när det rasade. Barnens fantasi flödade och de byggde bl.a kyrk-, prinsess-, dinosaurie-, spök-, och kristalltorn.
Samtidigt stöttade de varandra fint, hjälpte till att hålla, räcka över klossar och uppmuntrade kompisen att fortsätta.
Vid andra stationen skapade barnen en känslosiluett. Barnen hämtade ett papper med färdig siluett från kajutans egen postlåda, vilket gjorde aktiviteten extra spännande redan från start. Barnen ritade sig själva eller en låtsasfigur och fyllde den med detaljer som ansikte, hår, kläder och smycken. När bilden var färdig fick barnen berätta vilken känsla figuren hade, vilken färg känslan var och var i kroppen den fanns. Här kom många kreativa och fina tankar fram, till exempel glad som en sol, ledsen som en tår och arg som en vulkan. Det blev färggranna bilder med olika symboler, och barnen lyssnade nyfiket på varandra.
Vid tredje stationen gjorde vi ritsaga på kompisens rygg. Barnen fick fråga: ”Vill du?” innan de började, och det blev ett fint tillfälle att öva både på att fråga, lyssna och respektera varandras svar. En del barn valde att bli masserade, medan andra tackade nej – och det var så fint att se hur naturligt det blev i gruppen. Här märktes tydligt att barnen vågar uttrycka vad de själva vill, och att de andra kan ta emot det på ett ödmjukt sätt.
Efter empatibanan gick vi till Jompasalen och lekte ”Draken sover”. I mitten av rummet låg drakens bo och där vaktade draken en stor diamant. Ett barn fick vara drake, och de andra smög försiktigt fram för att försöka ta diamanten. Om draken hörde fotsteg vaknade den och då fick alla börja om. Barnen var ivriga, koncentrerade och fulla av spänning – och många ville fortsätta länge.
Stunden i Jompasalen avslutades med fri aktivitet där barnen lekte med de mjuka byggformerna. Här syntes ett härligt samspel – barnen byggde tillsammans, samarbetade, turades om och lät fantasin ta plats i leken.
Vi avslutade förmiddagen nere i kajutan med rörelsesagan ”Trädet och de olika årstiderna”. Vi rörde oss tillsammans, följde berättelsen med kroppen och sänkte sedan tempot tillsammans. Därefter sjöng vi hej-då-sången och tackade för stunden tillsammans.
En nyhet i kajutan är också väntplatser – cirklar på golvet med tydliga stoppsymboler. De hjälper barnen att ta tur, vänta in varandra och skapar ett lugn i övergångar när flera vill samma sak samtidigt.
På eftermiddagen fortsatte vi i sagans värld med boken Alfons och Milla. Den nya Alfons-gosedockan blev snabbt populär, och de laminerade pappersdockorna följer alltid med in i sagostunden och gör berättelsen ännu mer levande. Under sagans gång väcktes idén hos barnen att skapa en egen Alfons-flagga till kojan i Kajutan. Efter sagan hade vi en dramastund där barnen återkopplade sagans handling. De spelade upp scener, provade roller och hjälptes åt att minnas vad som hände – en varm och fin stund där barnen både lyssnade på varandra och visade empati genom att låta alla få vara med och bidra på sitt sätt.
Vi skapade också en gemensam EMPTI-TAVLA på kartong. Alla fick möjlighet att välja hur de ville göra: antingen klippte de ut ett hjärta på färgat papper och limmade fast det på kartongen, eller så ritade de ett hjärta direkt på kartongen och fyllde det med garnrester. Det blev en fin gemensam tavla där varje barns hjärta fick ta plats.
Förstås har vi också varit ute i det krispiga, kalla vintervädret med solglimtar, där barnen åkte pulka och drog varandra och samtidigt övade på samarbete och att hjälpa varandra i leken.
En härlig sportlovsvecka i kajutan, fylld av gemenskap, skratt och fina stunder där vi övade på att lyssna in varandra och visa empati. 💛
- Daniela
Efter inloggning på godmorgontavlan samlades vi för en trygg morgonstund. Vi gick igenom dagens program, sjöng godmorgon-sången och ramsade vår känsloramsa tillsammans. Ramsan visades med stödtecken och går så här:
Jag är här, du är här
alla känslor ryms ju här.
Glad eller arg, ledsen eller lugn,
här får känslan vara tung eller ung.
Efter ramsan fick alla barn ”boxa ut” sin känsla genom att boxa händerna mot sittunderlaget. Det blev ett fint och konkret sätt att få känslan ur kroppen och samtidigt komma till ro tillsammans – och en stund lät det nästan som en liten känslo-orkester i rummet.
Vi värmde upp med leken ”Heta bollen”. Alla fick välja en boll ur ämbaret och satte sig i en cirkel. På räkningen 1–2–3 kastade alla sin boll samtidigt till kompisen mittemot. Det var både roligt och utmanande – det krävde koncentration, att vänta in varandra och att hålla koll på både sin egen boll och kompisen. Skrattet bubblade i hela rummet när bollarna flög åt alla håll och barnen snabbt ville prova igen.
Därefter var det dags för dagens aktivitet EMPATIBANA med tre stationer, där barnen fick öva på att samarbeta, lyssna och visa omtanke.
Vid första stationen byggde alla barn ett eget torn. Barnen valde klossar, planerade, provade och byggde upp igen när det rasade. Barnens fantasi flödade och de byggde bl.a kyrk-, prinsess-, dinosaurie-, spök-, och kristalltorn.
Samtidigt stöttade de varandra fint, hjälpte till att hålla, räcka över klossar och uppmuntrade kompisen att fortsätta.
Vid andra stationen skapade barnen en känslosiluett. Barnen hämtade ett papper med färdig siluett från kajutans egen postlåda, vilket gjorde aktiviteten extra spännande redan från start. Barnen ritade sig själva eller en låtsasfigur och fyllde den med detaljer som ansikte, hår, kläder och smycken. När bilden var färdig fick barnen berätta vilken känsla figuren hade, vilken färg känslan var och var i kroppen den fanns. Här kom många kreativa och fina tankar fram, till exempel glad som en sol, ledsen som en tår och arg som en vulkan. Det blev färggranna bilder med olika symboler, och barnen lyssnade nyfiket på varandra.
Vid tredje stationen gjorde vi ritsaga på kompisens rygg. Barnen fick fråga: ”Vill du?” innan de började, och det blev ett fint tillfälle att öva både på att fråga, lyssna och respektera varandras svar. En del barn valde att bli masserade, medan andra tackade nej – och det var så fint att se hur naturligt det blev i gruppen. Här märktes tydligt att barnen vågar uttrycka vad de själva vill, och att de andra kan ta emot det på ett ödmjukt sätt.
Efter empatibanan gick vi till Jompasalen och lekte ”Draken sover”. I mitten av rummet låg drakens bo och där vaktade draken en stor diamant. Ett barn fick vara drake, och de andra smög försiktigt fram för att försöka ta diamanten. Om draken hörde fotsteg vaknade den och då fick alla börja om. Barnen var ivriga, koncentrerade och fulla av spänning – och många ville fortsätta länge.
Stunden i Jompasalen avslutades med fri aktivitet där barnen lekte med de mjuka byggformerna. Här syntes ett härligt samspel – barnen byggde tillsammans, samarbetade, turades om och lät fantasin ta plats i leken.
Vi avslutade förmiddagen nere i kajutan med rörelsesagan ”Trädet och de olika årstiderna”. Vi rörde oss tillsammans, följde berättelsen med kroppen och sänkte sedan tempot tillsammans. Därefter sjöng vi hej-då-sången och tackade för stunden tillsammans.
En nyhet i kajutan är också väntplatser – cirklar på golvet med tydliga stoppsymboler. De hjälper barnen att ta tur, vänta in varandra och skapar ett lugn i övergångar när flera vill samma sak samtidigt.
På eftermiddagen fortsatte vi i sagans värld med boken Alfons och Milla. Den nya Alfons-gosedockan blev snabbt populär, och de laminerade pappersdockorna följer alltid med in i sagostunden och gör berättelsen ännu mer levande. Under sagans gång väcktes idén hos barnen att skapa en egen Alfons-flagga till kojan i Kajutan. Efter sagan hade vi en dramastund där barnen återkopplade sagans handling. De spelade upp scener, provade roller och hjälptes åt att minnas vad som hände – en varm och fin stund där barnen både lyssnade på varandra och visade empati genom att låta alla få vara med och bidra på sitt sätt.
Vi skapade också en gemensam EMPTI-TAVLA på kartong. Alla fick möjlighet att välja hur de ville göra: antingen klippte de ut ett hjärta på färgat papper och limmade fast det på kartongen, eller så ritade de ett hjärta direkt på kartongen och fyllde det med garnrester. Det blev en fin gemensam tavla där varje barns hjärta fick ta plats.
Förstås har vi också varit ute i det krispiga, kalla vintervädret med solglimtar, där barnen åkte pulka och drog varandra och samtidigt övade på samarbete och att hjälpa varandra i leken.
En härlig sportlovsvecka i kajutan, fylld av gemenskap, skratt och fina stunder där vi övade på att lyssna in varandra och visa empati. 💛
- Daniela
Andra träffen - lyssna till kroppens signaler och att förstå vad som händer i kroppen när något känns bra eller när något inte känns rätt.
Vi började med en mysig godmorgonstund där bjällran klingade, vi sjöng tillsammans och gick igenom dagens upplägg. Det märktes att barnen börjar känna igen kajutans rutiner och att tryggheten i gruppen växer för varje gång.
Vi värmde upp med leken ”Hunden och benet”. Barnen satt i en cirkel med en sovande hund i mitten och ett ben som skickades runt. När det var dags att stanna sa vi: ”Alla händer bakom ryggen, nu får hunden vakna!” Hunden snusade sig fram och försökte lista ut vem som gömt benet, och alla fick vara hund i tur och ordning. När det blev Danielas tur busade hon till det lite extra, och barnens skratt fyllde hela rummet. Leken bjöd på både glädje, spänning och en härlig känsla av gemenskap.
Därefter gick vi in i sagans värld med boken Säg stopp, tillsammans med handdockorna kanin och igelkott som gjorde berättelsen extra levande. Vi stannade upp under läsningen och funderade tillsammans på varför det är viktigt att kunna säga ifrån när något inte känns rätt. Barnen gav så fina och varma förklaringar, och det blev tydligt hur mycket de redan kan sätta ord på både känslor och gränser när de får tid och utrymme.
Efter sagan skapade vi våra egna stopp-händer. Barnen ritade av sin hand på rött papper och klippte ut den, en klurig, men rolig finmotorisk övning och precis som vi brukar säga: övning ger färdighet 😊 När händerna var klara limmade vi fast en trägaffel som pinne, och barnen hade så roligt åt det.
När händerna torkade pysslade grupperna varsin burk. Burkarna blev stopp-handens ”hem”, så att barnen själva kan plocka fram sin stopp-hand när de vill och behöver. Barnen började direkt använda händerna i leken och i samspelet med varandra, och det märktes att budskapet gick fram – stopp-handen blev inte bara ett pyssel, utan ett verktyg.
Vi pratade också om att vi nu övar tillsammans på att undvika onödiga ”nej” i vardagen, och istället säga ifrån på ett tydligt men vänligt sätt, till exempel: ”Stopp, jag vill inte” eller ”Stopp, jag vill vara ifred en stund”. Barnen tog detta på stort allvar och provade flera olika sätt att säga stopp.
Barnen pysslade också en egen postlåda, och i postlådan hade Daniela lämnat post till barnen – en liten hälsning i form av en blomma som väntade där just den här gången. Barnen blev nyfikna, glada och stolta när de fick upptäcka att postlådan redan var i bruk.
Vi fortsatte med diamant-skattjakten, som är en av kajutans absoluta favoriter. Barnen vet magin kring den goda fens skattkista och blir alltid lika ivriga. Den här gången gömde vi tre diamanter i kajutan, och barnen sökte i par med ledtrådar som ”kallt” eller ”bränns”. De samarbetade fint, turades om och hejade på varandra.
Utomhus på bakgården lekte vi ”Klistriga kompisar”, en lek som passade extra bra till dagens tema att lyssna till kroppens signaler. Barnen tog sig parvis genom olika stationer där de skulle hålla ihop på olika sätt. Här hördes många viktiga ord mellan barnen som: ”Gå långsammare”, ”Vänta lite” och ”Håll i mig”. Skrattet ekade på gården när barnen ramlade om och om igen, reste sig, försökte igen och tog sig vidare från station till station – huvud mot huvud, rygg mot rygg, hand mot armbåge och armkrok hoppandes på ett ben. Som avslut höll de varandra i händerna runt ett stort träd och försökte tillsammans ”hålla fast” runt stammen – en riktig wow-stund!
Vi avslutade förmiddagen med en lugn massagekedja. Barnen satt i en cirkel med ryggen mot varandra och frågan ”Får jag massera dig?” möttes av glada ”Jaaa!” från alla håll. Det blev ett tryggt och mjukt avslut.
Eftermiddagen gick vi in i sagans värld igen, den här gången med boken Näpp! sa Alfons Åberg. Barnen relaterade direkt till berättelsen om Alfons som säger ”näpp” om nästan allt, och de hade många tankar om hur det kan kännas både att vilja bestämma själv och att försöka bli förstådd. Många blev extra glada över att sagan slutade med att Alfons och pappa blev överens igen – en trygg känsla som barnen tydligt uppskattade.
Efter sagan fick barnen uttrycka känslor genom rörelse, minspel och ljud. Rummet förvandlades till en hel känslodjungel där barnen, med hjälp av stödbilder, blev busiga apor, glada grodor, förvånade krabbor, arga tigrar, blyga katter och många fler. En stund där alla känslor fick plats på en och samma gång.
Vi rundade av dagen i lugnare tempo och samlades kring kappsäcken med de sensoriska sakerna. Barnen fick titta, känna och välja en stund, och det blev ett fint sätt att landa i kroppen efter dagens alla intryck. Därefter sjöng vi hej-då-sången och fick säga tack för idag på ett tryggt och varmt sätt.
- Daniela
Vi värmde upp med leken ”Hunden och benet”. Barnen satt i en cirkel med en sovande hund i mitten och ett ben som skickades runt. När det var dags att stanna sa vi: ”Alla händer bakom ryggen, nu får hunden vakna!” Hunden snusade sig fram och försökte lista ut vem som gömt benet, och alla fick vara hund i tur och ordning. När det blev Danielas tur busade hon till det lite extra, och barnens skratt fyllde hela rummet. Leken bjöd på både glädje, spänning och en härlig känsla av gemenskap.
Därefter gick vi in i sagans värld med boken Säg stopp, tillsammans med handdockorna kanin och igelkott som gjorde berättelsen extra levande. Vi stannade upp under läsningen och funderade tillsammans på varför det är viktigt att kunna säga ifrån när något inte känns rätt. Barnen gav så fina och varma förklaringar, och det blev tydligt hur mycket de redan kan sätta ord på både känslor och gränser när de får tid och utrymme.
Efter sagan skapade vi våra egna stopp-händer. Barnen ritade av sin hand på rött papper och klippte ut den, en klurig, men rolig finmotorisk övning och precis som vi brukar säga: övning ger färdighet 😊 När händerna var klara limmade vi fast en trägaffel som pinne, och barnen hade så roligt åt det.
När händerna torkade pysslade grupperna varsin burk. Burkarna blev stopp-handens ”hem”, så att barnen själva kan plocka fram sin stopp-hand när de vill och behöver. Barnen började direkt använda händerna i leken och i samspelet med varandra, och det märktes att budskapet gick fram – stopp-handen blev inte bara ett pyssel, utan ett verktyg.
Vi pratade också om att vi nu övar tillsammans på att undvika onödiga ”nej” i vardagen, och istället säga ifrån på ett tydligt men vänligt sätt, till exempel: ”Stopp, jag vill inte” eller ”Stopp, jag vill vara ifred en stund”. Barnen tog detta på stort allvar och provade flera olika sätt att säga stopp.
Barnen pysslade också en egen postlåda, och i postlådan hade Daniela lämnat post till barnen – en liten hälsning i form av en blomma som väntade där just den här gången. Barnen blev nyfikna, glada och stolta när de fick upptäcka att postlådan redan var i bruk.
Vi fortsatte med diamant-skattjakten, som är en av kajutans absoluta favoriter. Barnen vet magin kring den goda fens skattkista och blir alltid lika ivriga. Den här gången gömde vi tre diamanter i kajutan, och barnen sökte i par med ledtrådar som ”kallt” eller ”bränns”. De samarbetade fint, turades om och hejade på varandra.
Utomhus på bakgården lekte vi ”Klistriga kompisar”, en lek som passade extra bra till dagens tema att lyssna till kroppens signaler. Barnen tog sig parvis genom olika stationer där de skulle hålla ihop på olika sätt. Här hördes många viktiga ord mellan barnen som: ”Gå långsammare”, ”Vänta lite” och ”Håll i mig”. Skrattet ekade på gården när barnen ramlade om och om igen, reste sig, försökte igen och tog sig vidare från station till station – huvud mot huvud, rygg mot rygg, hand mot armbåge och armkrok hoppandes på ett ben. Som avslut höll de varandra i händerna runt ett stort träd och försökte tillsammans ”hålla fast” runt stammen – en riktig wow-stund!
Vi avslutade förmiddagen med en lugn massagekedja. Barnen satt i en cirkel med ryggen mot varandra och frågan ”Får jag massera dig?” möttes av glada ”Jaaa!” från alla håll. Det blev ett tryggt och mjukt avslut.
Eftermiddagen gick vi in i sagans värld igen, den här gången med boken Näpp! sa Alfons Åberg. Barnen relaterade direkt till berättelsen om Alfons som säger ”näpp” om nästan allt, och de hade många tankar om hur det kan kännas både att vilja bestämma själv och att försöka bli förstådd. Många blev extra glada över att sagan slutade med att Alfons och pappa blev överens igen – en trygg känsla som barnen tydligt uppskattade.
Efter sagan fick barnen uttrycka känslor genom rörelse, minspel och ljud. Rummet förvandlades till en hel känslodjungel där barnen, med hjälp av stödbilder, blev busiga apor, glada grodor, förvånade krabbor, arga tigrar, blyga katter och många fler. En stund där alla känslor fick plats på en och samma gång.
Vi rundade av dagen i lugnare tempo och samlades kring kappsäcken med de sensoriska sakerna. Barnen fick titta, känna och välja en stund, och det blev ett fint sätt att landa i kroppen efter dagens alla intryck. Därefter sjöng vi hej-då-sången och fick säga tack för idag på ett tryggt och varmt sätt.
- Daniela
Första träffen - sätta ord på känslor
Barnen samlades vid godmorgontavlan och fick välja hur de ville ”logga in” på dagen genom ett hälsningssätt som kändes rätt just då – kram, handskakning, vinka eller armbåge mot armbåge. Ett fint sätt att uppmärksamma att vi är olika och känner olika redan från dagens start.
En nyhet i kajutan är tröstekompisen – en nalle med eget bo. Den finns till för barn som behöver extra trygghet, vill samla sig en stund eller bara behöver en liten paus. Barnen tog emot tröstekompisen med stor omsorg, skötsel och många kramar, och den blev snabbt en naturlig del av kajutans miljö.
Under morgonstunden gick vi igenom dagens schema, våra trivselregler, introducerade en ny sång och ramsa och värmde upp med leken ”spindelnätet”. Barnen kastade ett garnnystan mellan varandra och höll samtidigt kvar i tråden för att tillsammans skapa ett spindelnät. I början var det klurigt att hålla i med ena handen och kasta med den andra, men efter några försök hjälptes barnen åt och fick till det. När nätet var färdigt fick barnen berätta hur det kändes att komma till Kajutan. De beskrev sig som bland annat lyckliga, ivriga, blyga, förväntansfulla och glada.
Som en del av gemenskapen skapade vi vänskapsblommor där barnen klippte ut och skrev sina namn, självständigt eller efter modell. Här kunde ses många fina små handlingar i gruppen – barn som hjälpte en kompis att skriva sitt namn, höll fast pappret när någon klippte, eller hämtade saxar åt varandra utan att någon ens bad om det. Vänskapsblommorna sätts upp i en girlang på väggen som kommer att växa månad för månad och visa vilka som varit med i kajutan.
Därefter skapade barnen egna hängande känslomobiler. De fick välja färg till olika känslor som glad, ledsen, rädd och arg, klippa ut cirklar och rita ansikten som visade känslan. Barnen tänkte noga och valde färger som de själva tyckte passade bäst till varje känsla. Under skapandet berättade de om känslorna, när de kan kännas och hur de märks i kroppen. Barnen skrev också en skylt med texten ”Känslomobil” efter modell, vilket blev ett fint sätt att inkludera barnen i miljön och i det som skapas i kajutan. Att barnen får vara delaktiga i både material och uttryck gör att verksamheten känns mer deras.
Känslomobilerna hänger nu i kajutans utrymme som en påminnelse om att alla känslor är tillåtna, men att det är viktigt att vi tillsammans lär oss hur vi kan hantera dem på ett konstruktivt sätt.
På grund av sträng kyla flyttade vi verksamheten till gymnastiksalen, där vi genomförde samarbetsbanan ”Klippiga bergen”. Barnen fick ta sig fram genom olika stationer i par. De höll tillsammans i en handduk med en boll ovanpå och hjälptes åt för att inte tappa bollen medan de gick banan. De tog sig upp och ner från en bänk, balanserade mellan koner, kastade tärning och hoppade jämfota utifrån antalet prickar, tog sig över hinder och balanserade på en kuperad mjuk madrass. Alla fick vara i par med varandra och öva på samarbete, balans och fokus. Även här märktes det tydligt hur barnen stöttade varandra – de visade, förklarade och handledde sin kompis genom banan och peppade varandra när det blev svårt.
Vi genomförde också ett experiment inspirerat av Alfons Åberg där barnen fick utforska känseln. De doppade ena handen i kallt vatten och den andra i varmt vatten, och satte sedan båda händerna i ljummet vatten. Barnen funderade och berättade hur det kändes och upptäckte att samma vatten kunde kännas olika beroende på vad händerna varit med om innan. Efteråt fick barnen gå runt i rummet och känna på olika ytor och beskriva om de kändes kalla, varma, mjuka eller hårda.
Efter vilan kom barnen ivrigt tillbaka till kajutan och vi lyssnade på sagan ”Lycklige Alfons Åberg”. Innan vi började tittade vi tillsammans på sagans karaktärer och pratade om vilka de var, och barnen hittade snabbt flera som de kände igen från kajutans egna figurer. Efter sagan pratade vi om vad den handlade om och om varför det kan vara bra att ha tråkigt ibland. Barnen funderade länge och kom med många tankar, men landade till slut i en väldigt klok slutsats: det går bra att ha tråkigt – bara det kommer något roligt efteråt! 😊
Efter sagan blev det en rolig lekstund där barnen fick återkoppla till sagan genom både drama och lek. Barnen lekte spegel i par och fick härma varandras rörelser och känslouttryck. Därefter lekte vi ”trollstaven” där barnen med orden simsalabim och hokus pokus förvandlade sig till olika känslor som bl.a förvånad, arg, lycklig och nyfikna. Rummet fylldes av rörelse, skratt och inlevelse. Det var fint att se hur barnen vågade visa och uttrycka känslor med både kropp och ansikte.
Tillslut lyfte vi tillsammans alla de små goda handlingar som skett under dagen. Det blev tydligt hur mycket det betyder att uppmärksamma och berömma barnen när de hjälper, visar omtanke och stöttar varandra – eftersom det stärker både självkänslan och viljan att fortsätta vara en bra kompis.
Det var en härlig start i kajutan, fylld av nyfikenhet, skratt och känslor 💛
P.s De barn som inte skapat känslomobil och vänskapsblomma kommer att få göra det under februarimånad 😀
- Daniela
En nyhet i kajutan är tröstekompisen – en nalle med eget bo. Den finns till för barn som behöver extra trygghet, vill samla sig en stund eller bara behöver en liten paus. Barnen tog emot tröstekompisen med stor omsorg, skötsel och många kramar, och den blev snabbt en naturlig del av kajutans miljö.
Under morgonstunden gick vi igenom dagens schema, våra trivselregler, introducerade en ny sång och ramsa och värmde upp med leken ”spindelnätet”. Barnen kastade ett garnnystan mellan varandra och höll samtidigt kvar i tråden för att tillsammans skapa ett spindelnät. I början var det klurigt att hålla i med ena handen och kasta med den andra, men efter några försök hjälptes barnen åt och fick till det. När nätet var färdigt fick barnen berätta hur det kändes att komma till Kajutan. De beskrev sig som bland annat lyckliga, ivriga, blyga, förväntansfulla och glada.
Som en del av gemenskapen skapade vi vänskapsblommor där barnen klippte ut och skrev sina namn, självständigt eller efter modell. Här kunde ses många fina små handlingar i gruppen – barn som hjälpte en kompis att skriva sitt namn, höll fast pappret när någon klippte, eller hämtade saxar åt varandra utan att någon ens bad om det. Vänskapsblommorna sätts upp i en girlang på väggen som kommer att växa månad för månad och visa vilka som varit med i kajutan.
Därefter skapade barnen egna hängande känslomobiler. De fick välja färg till olika känslor som glad, ledsen, rädd och arg, klippa ut cirklar och rita ansikten som visade känslan. Barnen tänkte noga och valde färger som de själva tyckte passade bäst till varje känsla. Under skapandet berättade de om känslorna, när de kan kännas och hur de märks i kroppen. Barnen skrev också en skylt med texten ”Känslomobil” efter modell, vilket blev ett fint sätt att inkludera barnen i miljön och i det som skapas i kajutan. Att barnen får vara delaktiga i både material och uttryck gör att verksamheten känns mer deras.
Känslomobilerna hänger nu i kajutans utrymme som en påminnelse om att alla känslor är tillåtna, men att det är viktigt att vi tillsammans lär oss hur vi kan hantera dem på ett konstruktivt sätt.
På grund av sträng kyla flyttade vi verksamheten till gymnastiksalen, där vi genomförde samarbetsbanan ”Klippiga bergen”. Barnen fick ta sig fram genom olika stationer i par. De höll tillsammans i en handduk med en boll ovanpå och hjälptes åt för att inte tappa bollen medan de gick banan. De tog sig upp och ner från en bänk, balanserade mellan koner, kastade tärning och hoppade jämfota utifrån antalet prickar, tog sig över hinder och balanserade på en kuperad mjuk madrass. Alla fick vara i par med varandra och öva på samarbete, balans och fokus. Även här märktes det tydligt hur barnen stöttade varandra – de visade, förklarade och handledde sin kompis genom banan och peppade varandra när det blev svårt.
Vi genomförde också ett experiment inspirerat av Alfons Åberg där barnen fick utforska känseln. De doppade ena handen i kallt vatten och den andra i varmt vatten, och satte sedan båda händerna i ljummet vatten. Barnen funderade och berättade hur det kändes och upptäckte att samma vatten kunde kännas olika beroende på vad händerna varit med om innan. Efteråt fick barnen gå runt i rummet och känna på olika ytor och beskriva om de kändes kalla, varma, mjuka eller hårda.
Efter vilan kom barnen ivrigt tillbaka till kajutan och vi lyssnade på sagan ”Lycklige Alfons Åberg”. Innan vi började tittade vi tillsammans på sagans karaktärer och pratade om vilka de var, och barnen hittade snabbt flera som de kände igen från kajutans egna figurer. Efter sagan pratade vi om vad den handlade om och om varför det kan vara bra att ha tråkigt ibland. Barnen funderade länge och kom med många tankar, men landade till slut i en väldigt klok slutsats: det går bra att ha tråkigt – bara det kommer något roligt efteråt! 😊
Efter sagan blev det en rolig lekstund där barnen fick återkoppla till sagan genom både drama och lek. Barnen lekte spegel i par och fick härma varandras rörelser och känslouttryck. Därefter lekte vi ”trollstaven” där barnen med orden simsalabim och hokus pokus förvandlade sig till olika känslor som bl.a förvånad, arg, lycklig och nyfikna. Rummet fylldes av rörelse, skratt och inlevelse. Det var fint att se hur barnen vågade visa och uttrycka känslor med både kropp och ansikte.
Tillslut lyfte vi tillsammans alla de små goda handlingar som skett under dagen. Det blev tydligt hur mycket det betyder att uppmärksamma och berömma barnen när de hjälper, visar omtanke och stöttar varandra – eftersom det stärker både självkänslan och viljan att fortsätta vara en bra kompis.
Det var en härlig start i kajutan, fylld av nyfikenhet, skratt och känslor 💛
P.s De barn som inte skapat känslomobil och vänskapsblomma kommer att få göra det under februarimånad 😀
- Daniela
