Vi började med en mysig godmorgonstund där bjällran klingade, vi sjöng tillsammans och gick igenom dagens upplägg. Det märktes att barnen börjar känna igen kajutans rutiner och att tryggheten i gruppen växer för varje gång.

Vi värmde upp med leken ”Hunden och benet”. Barnen satt i en cirkel med en sovande hund i mitten och ett ben som skickades runt. När det var dags att stanna sa vi: ”Alla händer bakom ryggen, nu får hunden vakna!” Hunden snusade sig fram och försökte lista ut vem som gömt benet, och alla fick vara hund i tur och ordning. När det blev Danielas tur busade hon till det lite extra, och barnens skratt fyllde hela rummet. Leken bjöd på både glädje, spänning och en härlig känsla av gemenskap.

Därefter gick vi in i sagans värld med boken Säg stopp, tillsammans med handdockorna kanin och igelkott som gjorde berättelsen extra levande. Vi stannade upp under läsningen och funderade tillsammans på varför det är viktigt att kunna säga ifrån när något inte känns rätt. Barnen gav så fina och varma förklaringar, och det blev tydligt hur mycket de redan kan sätta ord på både känslor och gränser när de får tid och utrymme.

Efter sagan skapade vi våra egna stopp-händer. Barnen ritade av sin hand på rött papper och klippte ut den, en klurig, men rolig finmotorisk övning och precis som vi brukar säga: övning ger färdighet 😊 När händerna var klara limmade vi fast en trägaffel som pinne, och barnen hade så roligt åt det.

När händerna torkade pysslade grupperna varsin burk. Burkarna blev stopp-handens ”hem”, så att barnen själva kan plocka fram sin stopp-hand när de vill och behöver. Barnen började direkt använda händerna i leken och i samspelet med varandra, och det märktes att budskapet gick fram – stopp-handen blev inte bara ett pyssel, utan ett verktyg.

Vi pratade också om att vi nu övar tillsammans på att undvika onödiga ”nej” i vardagen, och istället säga ifrån på ett tydligt men vänligt sätt, till exempel: ”Stopp, jag vill inte” eller ”Stopp, jag vill vara ifred en stund”. Barnen tog detta på stort allvar och provade flera olika sätt att säga stopp.

Barnen pysslade också en egen postlåda, och i postlådan hade Daniela lämnat post till barnen – en liten hälsning i form av en blomma som väntade där just den här gången. Barnen blev nyfikna, glada och stolta när de fick upptäcka att postlådan redan var i bruk.

Vi fortsatte med diamant-skattjakten, som är en av kajutans absoluta favoriter. Barnen vet magin kring den goda fens skattkista och blir alltid lika ivriga. Den här gången gömde vi tre diamanter i kajutan, och barnen sökte i par med ledtrådar som ”kallt” eller ”bränns”. De samarbetade fint, turades om och hejade på varandra.

Utomhus på bakgården lekte vi ”Klistriga kompisar”, en lek som passade extra bra till dagens tema att lyssna till kroppens signaler. Barnen tog sig parvis genom olika stationer där de skulle hålla ihop på olika sätt. Här hördes många viktiga ord mellan barnen som: ”Gå långsammare”, ”Vänta lite” och ”Håll i mig”. Skrattet ekade på gården när barnen ramlade om och om igen, reste sig, försökte igen och tog sig vidare från station till station – huvud mot huvud, rygg mot rygg, hand mot armbåge och armkrok hoppandes på ett ben. Som avslut höll de varandra i händerna runt ett stort träd och försökte tillsammans ”hålla fast” runt stammen – en riktig wow-stund!

Vi avslutade förmiddagen med en lugn massagekedja. Barnen satt i en cirkel med ryggen mot varandra och frågan ”Får jag massera dig?” möttes av glada ”Jaaa!” från alla håll. Det blev ett tryggt och mjukt avslut.

Eftermiddagen gick vi in i sagans värld igen, den här gången med boken Näpp! sa Alfons Åberg. Barnen relaterade direkt till berättelsen om Alfons som säger ”näpp” om nästan allt, och de hade många tankar om hur det kan kännas både att vilja bestämma själv och att försöka bli förstådd. Många blev extra glada över att sagan slutade med att Alfons och pappa blev överens igen – en trygg känsla som barnen tydligt uppskattade.

Efter sagan fick barnen uttrycka känslor genom rörelse, minspel och ljud. Rummet förvandlades till en hel känslodjungel där barnen, med hjälp av stödbilder, blev busiga apor, glada grodor, förvånade krabbor, arga tigrar, blyga katter och många fler. En stund där alla känslor fick plats på en och samma gång.

Vi rundade av dagen i lugnare tempo och samlades kring kappsäcken med de sensoriska sakerna. Barnen fick titta, känna och välja en stund, och det blev ett fint sätt att landa i kroppen efter dagens alla intryck. Därefter sjöng vi hej-då-sången och fick säga tack för idag på ett tryggt och varmt sätt.

- Daniela