Så här skriver ÅU efter premiären:
Prinsessan som inte kunde tala” skrevs av Christina Andersson för Skolteatern 1975. Den filmades också och visades av Skol-TV. Ämnet är minst lika angeläget i dag: rätten att ha ett språk och tala och bli förstådd på det är allas. Den gäller också teckenspråk. En utveckling har skett på det området, nu teckentolkas ofta sådant som landets invånare bör ha jämlik tillgänglighet till. Vi är vana att se det. Men den tecknade finlandssvenskan har det knackigt. Just det problemet kan man inte kräva att barnteater ska bära och lösa, men teckenspråk som en del av – och motiv för – barnteater sitter fint.

Sköna sånger
Teckenspråk är språk som kommuniceras som rörelse. Att barn blir spontant intresserade av det känns självklart. Föreställningen av ”Prinsessan som inte kunde tala” börjar också med en introduktion av några tecken som flitigt förekommer i berättelsen, där svenska och tecknad finlandssvenska är huvudspråken och lite talad och tecknad finska förekommer. Samtliga skådespelare har också spelat på mer än ett språk. Och sjungit, vilket de gör nu också, och Stina Liman tar som väntat (publiken har hört och sett henne förr) skönt ut svängarna i sångerna, den till prinsessans födelsedag, till exempel.

Tempot är raskt när sagan börjar rulla på, in kommer en kung (Sofia Törnqvist) och en drottning (Sofia Molin) och deras alltiallo (Stina Liman) som gläds över att en prinsessa blivit född och oroar sig mer och mer över att hon inte talar ett enda ord med någon.
Behöver hon en vän? Nej, det handlar inte om det, det handlar om ett fungerande uttryckssätt som fattas. Två modiga och ganska grabbiga personer (Molin & Törnqvist) ger sig av på vandring för att hitta ett, så som man gör i sagorna.

Sofia Molin och Sofia Törnqvist i det äventyrliga sökandet efter uttrycksmedel för prinsessan.
Sofia Molin och Sofia Törnqvist i det äventyrliga sökandet efter uttrycksmedel för prinsessan. Foto: Lina Lohiluoto
Den delen är den knepigaste att gestalta med klara konturer, medan gestalterna, sången, tecknandet går som en dans – ibland bokstavligen koreograferad. Dansa, teckna och sjunga på en gång – det är upplivande och stiligt!
Gestalternas dockversioner hjälper också till att sätta letandet i perspektiv. Det är ett stort företag, och dockorna syns vandra uppe på fondskärmen – de han en lång väg att gå för att lösa gåtan med stenen, trädet och ön.

Barnen relaterar till ensamhet
Det handlar om drakens ö, och draken sveper strax in. Den har ett skrämmande och vackert huvud, men man ser också tydligt att den också är en docka, fast det behövs två människokroppar att gestalta den. Tydligheten är omtänksam mot barnen (ungefär från sex år har man tänkt att pjäsen passar), som kan få bli lite rädda, men bara lite. Stjärnan i pjäsen är förstås prinsessan, som förkroppsligas av Jarl Hanhikoski, ett fynd i rollen och med en plastik som är ett med tecknandet, serverad med en fjäderlätt humoristisk knorr. Han har också en bakgrund i Teatteri Totti, en professionell teckenspråksteater som regelbundet producerar föreställningar.

Barn kan omedelbart relatera till att språk är kropp, man kan känna hur en grundläggande förståelse uppstår där. Och barnpubliken kan också relatera till prinsessans ensamhet och isolering i språklösheten. Den yngsta publiken var tydligt uppmärksam på prinsessans belägenhet på premiären på ÅST på måndagsmorgonen. Och innan de gick fick de lära sig teckna den egna förskolans namn. Så ser gränsöverskridande ut i praktiken: det funkar bäst om man tar upp det i sin egen gestik.
Pjäsen ges i några föreställningar på ÅST och till hösten fångas den upp av Unga Teatern. Till dess turnerar den på beställning.

Ann-Christin Snickars

ann-christine.snickars@aumedia.fi




TEATER: ”Prinsessan som inte kunde tala”, uppdateras med dockor och fler språkliga uttrycksformer