Den sista träffen med tema språk och berättande hade en varm och förväntansfull känsla. Vi började vid godmorgontavlan där barnen hälsade godmorgon på sina egna sätt.

Bjällran klingade och vi gick vidare till samlingsringen. Tillsammans tittade vi på dagens aktiviteter som låg framme. Barnen följde med blicken, pekade, funderade och ville gärna berätta vad de trodde skulle hända.

Vi fortsatte med språkstarten. I leken ”Ett skepp kommer lastat” fyllde barnen på med ord inom kategorier som djur och fordon. Ibland blev det en liten paus, och då fick bilderna hjälpa till. Vi hjälptes åt, fyllde i och hittade orden tillsammans och det blev en fin stund där alla kunde vara med på sitt sätt.

Veckans ord var M O D I G. Vi samtalade om vad det kan betyda att vara modig – att våga prata inför andra, prova något nytt eller säga vad man tänker. Flera barn delade sina tankar. Ordet fick ta plats i kroppen och i rösten – vi sa det högt, viskade det, lät det komma i robotröst, delade upp det i stavelser och lät det hoppa fram. Det blev en härlig igenkänning från tidigare ord som plopp, smyga och mystisk, som barnen mindes så väl.

Snart var skattjakten igång inomhus. Vi samlades vid bildtavlan och tittade tillsammans – vad är det vi ska leta efter idag? Känslor, bokstäver, yrken och insekter. Sedan spreds korten ut i rummet och barnen gav sig iväg för att leta. “Här!” hördes det plötsligt. Någon hittade, någon kallade på en kompis, någon jämförde med bilden. Härligt att se hur barnen hjälpte varandra, resonerade och satte ord på det de hittade.

Tänk vad spännande med det naturliga lärandet kring t.ex. yrken – barnen upptäckte och pratade om florist, frisör, bonde och sjökapten, och nu vet de lite mer om vad de olika jobben kan innebära.

Innan vi avslutade förmiddagen lekte vi ”Jag tänker på…” Bilden låg framför oss, full av saker att välja på. Barnen gav ledtrådar, ibland korta, ibland lite längre. Någon ändrade sin tanke mitt i, någon annan fyllde i. Och så det där fina – när någon gissar rätt och det nästan lyser i hela kroppen, det går nästan att se hur stoltheten växer i stunden.

Efter vilan möttes vi igen i Kajutan och gick tillbaka till Alfons Åberg och berättelsen om det osynliga. Barnen kramade Alfons och sagan levde kvar i rummet när vi gick vidare.

Barnen skapade sina egna Alfonsdockor, där de fick välja fritt – osynliga, vanliga eller som spök-Alfons. Kartong i olika färger, knappar, garn och vadd plockades fram. Små händer klippte, limmade och formade, och det växte fram så många olika uttryck. Personliga, fantasifulla och helt egna.

I nästa stund provade vi skuggteater med ficklampor. Ljuset och skuggorna rörde sig över väggarna, och Alfonsfigurerna fick liv på ett nytt sätt. Det blev en stund där fantasin fick ta plats och barnen fick utforska tillsammans.

Som en avslutning fick varje barn en stjärna med orden:
“Du berättar, lyssnar och leker med svenska språket.”
Stjärnan fick också en plats i barnens styrkesäck, som skickades med hem – fylld med deras egna tankar om vad de är bra på, vad de kan och vad de vågar.

Vi pratade en stund om månaden som gått. Vad som varit roligast, vad som varit nytt och vad barnen kom ihåg.

De kom ihåg rimroboten, skyltjaktspromenaden, de egna sagorna, lattjolajbanlådan, bingo och bokstavsjakten. De mindes även hur de lärt sig skriva nya ord och förstå vad en kategori och sammansatta ord är. Det var så härligt att höra hur mycket som följt med – underbart.

När vi kom in på favoriterna blev det tydligt.
Självklart avslutade vi med att leka Hunden och benet, diamantskattjakt och Burr-leken.

Men allra viktigast var det osynliga de plockade ner i sina styrkesäckar – modet att vara sig själv, våga visa vem man är och våga ta plats. Det passade så fint med årets tema - modigare tillsammans❣️

- Daniela