Anni Jonasson 

Solnedgången

Jag kände mina lungor som fylldes med vatten medan jag sakta sjönk mot bottnen. Var det verkligen över nu? Jag tittade upp mot det mörka vattnet som blandades med de eldliknande färgerna från solnedgången medan världen sakta försvann runt omkring mig. 

Det var en vacker kväll på bron. Solnedgången lyste i alla färger jag någonsin kunnat föreställa mig. Det fanns en lugn men samtidigt oroväckande stämning i luften, som lugnet före stormen. Jag hade saknat doften av havet. Det fick mig alltid att känna mig som hemma. Någonstans i fjärran kunde jag höra någon som småpratade och sedan skrattade högt. En fiskmås landade en bit ifrån mig, den tittade på mig och skrek till. Jag rotade i fickan och hittade några gamla brödsmulor som jag sedan kastade åt fiskmåsen. Plötsligt hörde jag någonting, ett skri. Jag vände snabbt på huvudet för att se var det kom ifrån, men innan jag hann uppfatta vad som hände kom någon springandes och kraschade in i mig. Inom en sekund kände jag hela min kropp sänkas ner i det iskalla vattnet. 

Madicken Lund 

Tystnadens ljud 

Det var en mörk och dyster natt, bara gatlamporna lyste upp den tysta staden. Han stod där ensam och skräckslagen på trottoaren. Han visste vad han hade gjort och att han måste betala för det inom de kommande tio minuterna. Han gick till havet för att för sista gången höra det brusande vattnet och se de starkt lysande stjärnorna uppe på himlen. Han tog av sig skorna och doppade försiktigt tårna i vattnet och kände den svala luften svepa förbi kinderna. Han gick längre och längre ut till havets djup. Han tog ett sista andetag och skrek ut all smärta inom sig innan lungorna fylldes med vatten. Smärtan var borta och de skrik som just hade hörts genom den tysta staden dog bort sakta men säkert. Han var fri.  

Sofia Lill-Smeds  

Känslan 

Jag står på bron mellan den gyllene sjön och den dunkla staden. Jag har ett blodigt svärd i vardera handen. Jag ser mot sjön med en känslolös blick i väntan på hopp om att någon gång få känna något igen. Det tar kortare tid än jag tänkte. Jag känner något... 

När jag vaknande på morgonen steg jag upp ur min säng och såg ut genom fönstret. Det såg ut som en vacker dag men alla visste ändå att det inte skulle bli det. Jag åt morgonmål, klädde på mig, tog mina svärd som jag putsat kvällen innan och gick ut för att döda några demoner. En av demonerna slapp undan. Jag spårade den till bron. Där stod hundratals demoner. Jag drog fram mina svärd och började springa mot dem. Jag dödade en åt gången, emellan två. Jag stack mina svärd i deras hjärtan och skar av deras huvuden. Jag lyckades döda alla demoner. 

Nu står jag här på bron med ansiktet mot sjön med min känslolösa blick jag alltid har. Jag hoppas på att någon gång få känna något igen. Det tar kortare tid än jag tänkte. Jag känner något... Demonens klor som gräver sig in i min rygg, söndrar mina inälvor och kommer ut genom magen. Demonens hand är täckt av blod och jag känner blodsmaken i min mun. ”Det fanns tydligen en kvar ännu”. Jag ser en man. Hans ansikte ser skräckslaget ut och jag tror att han skriker men jag hör det inte. Allt blir svart. Jag ser inget mer. 

Elin Rantanen 

Han hoppade 

Han hoppade. Bara en kvart tidigare hade han rymt från det mentala sjukhuset. En röst kallade på honom. Träden omkring honom förvandlades till ylande monster när han sprang längs stigen bort från sjukhuset. Vakterna sprang efter honom, men deras rop hördes bara som små viskningar i fjärran. Snart kom han fram till bron. Vattnet brusade under den, solnedgången syntes långt borta. Han sneglade omkring sig. Hörde sitt hjärta dunka. Luften höll på att ta slut. Han ville inte men rösten kallade på honom allt starkare. Vakterna närmade sig. Också de blev till monster. Utan att tänka sprang han ut på bron. Hans sinnen gick på övervarv. Det var som om allt talade till honom, till och med vattnet. Men han koncentrerade sig bara på den ena särskilda rösten. Den som kallade på honom. Plötsligt stannade allt. Rösterna tog slut. Han stod mitt på bron och började sakta men säkert le. Leendet förvandlades till ett skratt. Han trodde att han var fri nu. Men det var han inte. Rösterna kom tillbaka lika snabbt som de hade försvunnit. De var starkare än någonsin. Han slutade skratta och satte händerna på sina öron. Han skrek. Han skrek så hårt att vakterna som nästan hade nått honom stannade. Allt blev för mycket. Det kändes som om hans huvud skulle spricka. Han klarade inte det mera. Det som hände till nästa kunde ingen förvänta sig. Han hoppade. Nu var han fri. 

Lina Nygård 

Nätet 

Båten svajade till. Hon drog upp fiskenätet. Det var dålig fångst igen, bara några få fiskar. Pappa var ju den som kunde det här men han kunde inte göra det mer. Nu såg hon att nätet var sönder. Det var troligtvis förklaringen till att hon inte fick någon fångst. Hon började laga nätet och lyssnade på vinden. Nu var nätet helt men hon steg inte upp utan satt bara där. Hon andades sakta in havsvattnet. Det doftade saltvatten. Någonting simmade fram och tillbaka under båten. Nu märkte hon att varelsen liknade en fisk. Hon måste få den. Tänk hur mycket pengar man skulle få för den. När nätet kastades i vattnet hördes ett plask och nätet sjönk sakta ner mot havsbottnen. Varelsen hade fastnat. Båten började svaja fram och tillbaka när varelsen försökte slita sig ur nätets grepp. Hon drog med all sin kraft men varelsen stretade emot. Varelsen vann. Hon sjönk ner till havsbottnen. Det sista hon hörde var ett högt skrik. Det lät som ett lättnads rop. Som om alla problem försvunnit. När hon vaknade låg hon i båten. Hon kände en stinkande doft av fisk. Hon låg omringad av en massa fiskar. Hon skulle bli rik i alla fall.