LS-bloggen
Lovisavikens skolas blogg
Niornas "Noveller" baserade på målningen "Skriet" av Edvard Munch
Elevernas "Noveller" baserade på bilden:
Anni Jonasson
Solnedgången
Jag kände mina lungor som fylldes med vatten medan jag sakta sjönk mot bottnen. Var det verkligen över nu? Jag tittade upp mot det mörka vattnet som blandades med de eldliknande färgerna från solnedgången medan världen sakta försvann runt omkring mig.
Det var en vacker kväll på bron. Solnedgången lyste i alla färger jag någonsin kunnat föreställa mig. Det fanns en lugn men samtidigt oroväckande stämning i luften, som lugnet före stormen. Jag hade saknat doften av havet. Det fick mig alltid att känna mig som hemma. Någonstans i fjärran kunde jag höra någon som småpratade och sedan skrattade högt. En fiskmås landade en bit ifrån mig, den tittade på mig och skrek till. Jag rotade i fickan och hittade några gamla brödsmulor som jag sedan kastade åt fiskmåsen. Plötsligt hörde jag någonting, ett skri. Jag vände snabbt på huvudet för att se var det kom ifrån, men innan jag hann uppfatta vad som hände kom någon springandes och kraschade in i mig. Inom en sekund kände jag hela min kropp sänkas ner i det iskalla vattnet.
Madicken Lund
Tystnadens ljud
Det var en mörk och dyster natt, bara gatlamporna lyste upp den tysta staden. Han stod där ensam och skräckslagen på trottoaren. Han visste vad han hade gjort och att han måste betala för det inom de kommande tio minuterna. Han gick till havet för att för sista gången höra det brusande vattnet och se de starkt lysande stjärnorna uppe på himlen. Han tog av sig skorna och doppade försiktigt tårna i vattnet och kände den svala luften svepa förbi kinderna. Han gick längre och längre ut till havets djup. Han tog ett sista andetag och skrek ut all smärta inom sig innan lungorna fylldes med vatten. Smärtan var borta och de skrik som just hade hörts genom den tysta staden dog bort sakta men säkert. Han var fri.
Sofia Lill-Smeds
Känslan
Jag står på bron mellan den gyllene sjön och den dunkla staden. Jag har ett blodigt svärd i vardera handen. Jag ser mot sjön med en känslolös blick i väntan på hopp om att någon gång få känna något igen. Det tar kortare tid än jag tänkte. Jag känner något...
När jag vaknande på morgonen steg jag upp ur min säng och såg ut genom fönstret. Det såg ut som en vacker dag men alla visste ändå att det inte skulle bli det. Jag åt morgonmål, klädde på mig, tog mina svärd som jag putsat kvällen innan och gick ut för att döda några demoner. En av demonerna slapp undan. Jag spårade den till bron. Där stod hundratals demoner. Jag drog fram mina svärd och började springa mot dem. Jag dödade en åt gången, emellan två. Jag stack mina svärd i deras hjärtan och skar av deras huvuden. Jag lyckades döda alla demoner.
Nu står jag här på bron med ansiktet mot sjön med min känslolösa blick jag alltid har. Jag hoppas på att någon gång få känna något igen. Det tar kortare tid än jag tänkte. Jag känner något... Demonens klor som gräver sig in i min rygg, söndrar mina inälvor och kommer ut genom magen. Demonens hand är täckt av blod och jag känner blodsmaken i min mun. ”Det fanns tydligen en kvar ännu”. Jag ser en man. Hans ansikte ser skräckslaget ut och jag tror att han skriker men jag hör det inte. Allt blir svart. Jag ser inget mer.
Elin Rantanen
Han hoppade
Han hoppade. Bara en kvart tidigare hade han rymt från det mentala sjukhuset. En röst kallade på honom. Träden omkring honom förvandlades till ylande monster när han sprang längs stigen bort från sjukhuset. Vakterna sprang efter honom, men deras rop hördes bara som små viskningar i fjärran. Snart kom han fram till bron. Vattnet brusade under den, solnedgången syntes långt borta. Han sneglade omkring sig. Hörde sitt hjärta dunka. Luften höll på att ta slut. Han ville inte men rösten kallade på honom allt starkare. Vakterna närmade sig. Också de blev till monster. Utan att tänka sprang han ut på bron. Hans sinnen gick på övervarv. Det var som om allt talade till honom, till och med vattnet. Men han koncentrerade sig bara på den ena särskilda rösten. Den som kallade på honom. Plötsligt stannade allt. Rösterna tog slut. Han stod mitt på bron och började sakta men säkert le. Leendet förvandlades till ett skratt. Han trodde att han var fri nu. Men det var han inte. Rösterna kom tillbaka lika snabbt som de hade försvunnit. De var starkare än någonsin. Han slutade skratta och satte händerna på sina öron. Han skrek. Han skrek så hårt att vakterna som nästan hade nått honom stannade. Allt blev för mycket. Det kändes som om hans huvud skulle spricka. Han klarade inte det mera. Det som hände till nästa kunde ingen förvänta sig. Han hoppade. Nu var han fri.
Lina Nygård
Nätet
Båten svajade till. Hon drog upp fiskenätet. Det var dålig fångst igen, bara några få fiskar. Pappa var ju den som kunde det här men han kunde inte göra det mer. Nu såg hon att nätet var sönder. Det var troligtvis förklaringen till att hon inte fick någon fångst. Hon började laga nätet och lyssnade på vinden. Nu var nätet helt men hon steg inte upp utan satt bara där. Hon andades sakta in havsvattnet. Det doftade saltvatten. Någonting simmade fram och tillbaka under båten. Nu märkte hon att varelsen liknade en fisk. Hon måste få den. Tänk hur mycket pengar man skulle få för den. När nätet kastades i vattnet hördes ett plask och nätet sjönk sakta ner mot havsbottnen. Varelsen hade fastnat. Båten började svaja fram och tillbaka när varelsen försökte slita sig ur nätets grepp. Hon drog med all sin kraft men varelsen stretade emot. Varelsen vann. Hon sjönk ner till havsbottnen. Det sista hon hörde var ett högt skrik. Det lät som ett lättnads rop. Som om alla problem försvunnit. När hon vaknade låg hon i båten. Hon kände en stinkande doft av fisk. Hon låg omringad av en massa fiskar. Hon skulle bli rik i alla fall.
Filmer om LNH
Liitteet:
Lägerskolan på Svartholm 2019
Lägerskolan utan mobiler förde sjuorna närmare varandra
Lägerskolan på Svartholm bjöd på god stämning och förbättrad klassanda. Trots ösregnet var sjuorna nöjda med lägerskolan. “Extra roligt var att få diska kärlen själv”, säger Robin Broman.
– Min storasyster var på samma läger för några år sedan och hon sa att det var tråkigt. Men hon hade helt fel! Det säger Robin Broman på 7a, som var med på lägerskolan för nya sjuor i Lovisavikens skola.
Lägret på Svartholm ordnades för två veckor sedan, torsdag till fredag. Robin tyckte att en natt tillsammans med sin klass i tält, räckte till att förbättra klassandan.
– Nu efter lägret vågar vi prata mera med varandra, säger Robin.
Annika Helenius är lärare och har varit med på lägerskolan i flera år. Hon både handleder väneleverna, som var med på Svartholm, och är klassföreståndare för 7c.
– Syftet med lägerskolan är att sjuorna ska lära känna varandra eftersom de ju kommer från olika lågstadier. Vi har hållit samma koncept redan länge, och det samma gäller smarttelefonerna som sjuorna ska lämna hemma, säger Annika.
Robin tyckte inte att det var ett problem att vara utan sin mobil i två dagar. Sara Henriksson i 7c håller med.
– Vi hade hela tiden något att göra, så man hann inte ens tänka på att telefonen inte fanns till hands.
Äggstafett och spökhistorier
Programmet på Svartholm bestod bland annat av en uppgiftsbana. Klasserna blandades och sedan utförde grupperna samarbetsövningar. En av dem var att skriva en ny låttext till en bekant melodi.
Kvällens aktiviteter leddes av väneleverna. De valde att hålla till exempel en äggstafett, där sjuorna hade en sked i handen, och ett rått ägg placerat på skeden. Målet med stafetten var att snabbt komma runt en kon med skeden i handen. Fällde man ägget var man tvungen att städa upp det.
– Kvällsprogrammet var så roligt att jag gärna skulle ha hållit på ännu längre, säger Sara.
Kvällen avslutades med korvgrillning vid en sprakande brasa under en rosenröd himmel.
Då det var dags att gå till tälten och småningom börja sova fick 7e motgångar. Först drog väneleven Anton Salminen till med en obehaglig spökhistoria om motorsågs-Pekka som enligt Anton levde på Svartholm på 1800-talet. Sedan visade det sig vara svårt att hitta en bekväm ställning i sovsäcken.
– Klassens tält verkade stå på en massa rötter, så det tog en stund för klassen att få sömn, säger väneleven Rasmus Ståhl.
Trots ösregnet som läckte in genom ett hål i tältet på fredagsmorgonen tycker Robin att lägerskolan var en spännande upplevelse.
– Speciellt roligt var det att ha egna kärl med sig, som vi själva också skulle diska efter varje ord måltid.
Text. Ulrika Sirén och Enni Peltomäki
Bild. Enni Peltomäki