Jag heter Alex och är 18 år gammal. Jag hör till en familj med fem medlemmar. Vi pratar alla både finska och svenska. Svenskspråkigheten kommer från min mor som föddes i Sverige, och från min styvfar som är helsvensk. Min pappa å andra sidan är helfinsk och därifrån kommer finska språket och den finska identiteten.

Nuförtiden pratar jag finska med mina bröder, kompisar och även med min mamma. Svenska talar jag med styvfar. Det är kanske därför jag har en rikssvensk accent. Jag har också rest mycket i Sverige, mest i Stockholmsregionen.

Jag måste säga att jag njuter av att vara tvåspråkig. Jag ser svenska språket inte bara som ett sätt att kommunicera med andra svenskspråkiga, men också som ett öppet fönster till den svenska kulturen – och genom svenskan också till den danska och norska kulturen.

Varför tycker jag det? TV-program, samtal i radion och musik får en helt ny mening när man förstår svenska. Jag behöver inte försöka översätta till finska. På det här sättet lär jag mig naturlig svenska, idiomer, fraser och strukturen i svenskan. När jag tar båten till Sverige är det kul att se glädjen i ansiktet av en svensk servitör, när man byter från finska till svenska.

Jag har noterat en konstig, men på samma gång en rolig sak: mitt humör beror på språket jag använder. När jag pratar finska, pratar jag lågt och tyst. Men när jag pratar svenska höjer jag rösten lite – då höjs mitt humör också!

Ordlista