Förra månaden uppstod i Sverige en riksdagsmajoritet för en Natooption då Sverigedemokraterna anslöt sig till den gamla Alliansens beslut om att det ska finnas en svensk möjlighet att gå med i Nato.

Natooptionen klubbades igenom i försvarsbeslutet i riks- dagen med brett stöd från alla partier bortsett från Vänsterförbundet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna.

Natooptionen har i det här skedet ingen praktisk betydelse utan är en uppmaning åt regeringen att precis som Finland vid behov lämna in en medlemsansökan till försvarsalliansen. Och regeringen tänker då minsann inte hörsamma oppositionens önskan var utrikesminister Ann Lindes (Socialdemokraterna) hälsning då hon inledde årets säkerhetspolitiska rikskonferens som på grund av pandemin ordnas virtuellt och inte i Sälen.

– Den svenska säkerhetspolitiken ligger fast. Sveriges säkerhetspolitiska linje ska vara långsiktig, förutsägbar och präglas av kontinuitet. Sverige har därför hittills fattat säkerhetspolitiska beslut i brett samförstånd. Det har varit en styrka för vårt land och en tillgång i förhållande till vår omvärld. Att tvärtom, som skedde för en månad sedan i riksdagen, utan samråd och beredning, ändra denna linje, riskerar skapa spekulationer om ytterligare förändringar. Det ligger inte i Sveriges intresse, säger Linde.

Den svenska utrikesministern verkar märkbart irriterad över den uppmärksamhet riksdagsbeslutet har fått:

– Vi ser redan bevis på denna osäkerhet, exempelvis genom många spekulationer i internationella medier om att Sverige har ändrat sin säkerhetspolitiska linje och närmat sig Nato. I denna osäkra miljö ska man veta var Sverige står: Mitt och regeringens budskap är tydligt. I en osäker tid ligger den svenska säkerhetspolitiska linjen trygg och fast.

Ifall Sverige skulle göra som Finland och införa en så kallad Natooption i den utrikespolitiska doktrinen anser Linde att det skulle göra att Sverige ”är mycket närmare ett Natomedlemskap”.

– Det gör att det blir en oro, en osäkerhet och det minskar stabiliteten. Det är ingenting som är efterfrågat för någon, till exempel inte efterfrågat från Finland. Om man ska göra en sådan mycket stor förändring måste man vara överens om hur det ska gå till och vilka konsekvenserna skulle bli. Nu gjordes det ”out of the blue”. Det är inte ett ansvarsfullt sätt att hantera säkerhetspolitiken på, grämer sig Linde.

Samtidigt visar en färsk opinionsundersökning av DN och undersökningsföretaget Ipsos att allt färre svenskar motsätter sig ett Natomedlemskap.

35 procent svarar nej på frågan om de anser att Sverige bör ansöka om medlemskap, medan 33 procent svarar ja. 32 procent är osäkra.

Andelen motståndare till ett Nato-medlemskap minskade med 3 procentenheter och andelen pos- itiva ökade lika mycket jämfört med förra mätningen som gjordes för drygt ett år sedan.

Det här är den tredje mätningen i rad där andelen som motsätter sig ett svenskt Natomedlemskap minskar. Nu väger det jämt mellan anhängare och motståndare.

Finlands ambassadör i Sverige, Liisa Talonpoika, medverkade i årets säkerhetspolitiska konferens där hon talade om vad Norden kan vinna på större enighet.

Talonpoika jämförde Finlands och Sveriges försvarspolitiska samarbete med ett äktenskap.

– Det kräver mycket arbete. För att det ska hållas levande och intressant räcker det inte att man säger ja till varandra i kyrkan eller hos magistraten.

Talonpoika kom också med en försynt diplomatisk hälsning som kanske gällde nordiskt samarbete generellt, eller kanske hängde ihop med den pågående svenska Natodebatten eller eventuellt hanteringen av coronakrisen.

– Inför varandra ska man vara öppen. Man ska säga det man kan och det man inte kan. Också dåliga nyheter är välkomna. Speciellt om man får höra dem i förväg. Vi ska vara ärliga och öppna med varandra, säger Talonpoika.