På Sagomuseet, i mystiskt halvmörker så som forna tiders folk, lyssnade vi på överraskande händelser och tilldragelser i det muntliga berättandets och sagornas värld. Även den muntliga traditionens historia och ursprung berättades oss med många märkvärdiga och spännande inslag så att även historien föreföll oss som sagor.

Vi fick en uppfattning om sagornas magi och makt, om hur de kunde påverka folks tro och världsbild. Sagofigurerna (tomtar, vättar, näckar, sjörån, skogsrån, brunngubbar, jättar, troll m.fl.) hade visst sina outtalade roliga, äventyrliga, men också skrämmande uppgifter att vara ro- och skyddsgivande men också att få folk att rätta sig efter disciplin och se upp för vardagens faror.

Muntligt berättande fick speciellt liv vid annars tysta eldstäder på långa mörka vinterkvällar då familjerna var ihopsamlade. Vuxna höll på med sina hemsysslor, kvinnorna hade berättartonen. Sagorna berättades vidare var folk än träffades. Traditionen varade orörd ända fram till 1800-talets slut då det skrivna ordet och annan massmedia började ta över.