Veterligen har Finland inget särskilt sagomuseum och det finns väl inte många av dem i Sverige heller. Varför grundades ett sådant just i Ljungby?

Här i det mörka Småland hade sagorna frodats och här fanns särskilt flitiga sagoberättare ännu sent på 1800-talet, här verkade sagosamlaren Gunnar Olof Hyltén-Cavallius som gav ut Sveriges första sagobok 1844, Sveriges första sagoprofessor Carl Wilhelm von Sydow har sina rötter här. Uppenbarligen var det naturligt att hitta något kvarlevande berättande och skriven dokumentation samt fortsatt entusiasm och engagemang just i den här bygden.

Efter att man insett försvinnandet av den muntliga berättartraditionen blev det en trend både i Amerika och annorstädes i västvärlden (allt västerländskt nytt har tenderat att först komma till Sverige och sedan till Finland) på 1980-talet att ha olika berättarfestivaler och -scener för återupplivandet av den muntliga traditionen. I Sverige blev Ljungby centrumet för det här värnandet, här ordnades bl a den första svenska berättarfestivalen 1990.

Hur ser nuläget och framtiden ut?

I år ordnas Ljungbyfestivalen för tjugonde gången och det kommer ett femtiotal berättare från hela världen. En annan internationell berättarfestival i Sverige ordnas sedan några år tillbaka i Stockholm.
Fortfarande finns det inspiration till outsinligt skapande av nya berättelser i takt med att allting utvecklas och förändras. Det blir också hela tiden nya berättarforum, skolor, företag, kaféer, sjukhus, fängelser, studiecirklar, tävlingar. I olika håll i Sverige finns berättarnät för att organisera berättande. Nytt är också högskoleutbildningen i muntligt berättande, i vår startades en ny kurs i samarbete med Högskolan på Gotland, Högskolecentrum Ljungby och Sagomuseet.