Hur ser vi på nordiska språk?
Kan inte svenskan, danskan och norskan pragmatiskt anses som varianter av gemensamt nordiskt språkbruk ungefärligen som t ex svenska riksspråket består av varianter beroende på geografiska områden? Hur stora kan skillnaderna bli från ett inlärt språkmönster utan att kommunikationen därför blir störd? Hur mycket förutsätts kulturkännedom som stöd till förståelse?