Eva B presenterade nyckelharpan, ett folkligt stråkinstrument som många vill se som Sveriges nationalinstrument. Den hade hon på sina fem fingrar. Litet konstigt att den är ganska ovanlig i Finland. Hon spelade glatt några svenska folkmusikstycken och lite finsk folkmusik tillsammans med Eeva T som hade ett kanteleinstrument. Nyckelharpan lät fint också ihop med Svens piano och Martin A:s gitarr.

Nyckelharpan är mest känd och spelad i Uppland, fast den har under sistone blivit allt mer populär bland unga människor överallt i Sverige. Intressant och mycket roligt tyckte Eva B är att den också blivit lite populär i Japan. Många bygger den själva, för det går lätt enligt bygginstruktioner och ritningar, som också hittas på Internet.

Den äldsta bilden på nyckelharpan är från Gotland från 1350 och den äldsta bevarade nyckelharpan är från 1500-talet, en enkelharpa med en melodisträng och utan resonanssträngar.

Precis som kantelet så har förstås också nyckelharpan utvecklats under århundraden och finns nu i olika variationer. Den kan ha en till fyra melodisträngar, vanligast tre. De underliggande resonanssträngarna kommer inte i kontakt med stråken men förstärker klangen när motsvarande ton ljuder från en spelsträng. Nycklarna finns i en rad eller, som i mera utvecklade modeller, i tre eller fyra rader. Med nycklarna trycks på löven som ger olika tonhöjder. Den moderna kromatiska nyckelharpan som går att spela i alla tonarter utvecklades på 1940-talet.