Läs texten. Besvara frågorna genom att välja det alternativ som bäst passar in i sammanhanget. 

På resande fot

Hela min barndom drömde jag om att få åka flyg. Jag såg snett på mina kompisar, eftersom deras familjer kunde tillbringa sportlovet på Teneriffa och sommaren i Grekland. Hemma hos oss kom sådant inte på fråga. Åkte vi på semester var det undantagslöst med bil. Jag misstänker fortfarande att det handlade mer om princip än om ekonomisk nödvändighet.

Inte för att det var något fel på bilsemestrarna. Hellre bilresa än ingen resa alls. Men pappas försök med att vara husvagnsägare en sommar gillade jag inte. I östra Finland ösregnade det och lägerplatserna var en enda lervälling. Eftersom mamma lyckligtvis var av samma åsikt som jag riktade sig resorna efter det västerut, och vi övernattade på hotell.

Vi kom aldrig längre än till Danmark, men från barnets synpunkt kändes det längre, mycket längre bort än i dag. För att komma till Legoland måste man övernatta på minst två hotell och äta magen så mätt vid frukostbuffén att man inte började gnälla efter mat förrän på kvällen.

Mina barn har däremot rest med flyg ända sedan de var små. De var bara några månader gamla då de flög för första gången. Barnen har vanligen velat resa till världens metropoler. Eiffeltornet och Brandenburger Tor har de redan sett, och så småningom blir det dags för frihetsgudinnan. Också Big Ben lockar. Därför gjorde det så gott att i sommar för omväxlings skull resa runt i Finland. Vår rutt sträckte sig via folkmusikfestivalen i Kaustby till Saariselkä och därifrån tillbaka till Helsingfors genom östra Finland. På tillbakavägen övernattade vi hos släkten i Idensalmi, så som man gjorde förr i tiden.

Bilresan var inte heller alls lika påfrestande som jag hade varit rädd för. Jämfört med en gammal Saab utan luftkonditionering är en modern medelklassfamiljebil ett lyxfordon som ljudlöst glider fram på motorvägen: rymlig, vältempererad och behagligt tyst. Bröderna tittade dessutom åt olika håll; sjuåringen framåt och treåringen bakåt. Jag har en känsla av att familjefriden upprätthölls betydligt bättre än under barndomens Danmarksresor. Ibland tog vi en vilopaus vid någon vacker sjöstrand och fortsatte sedan att räkna bilmärken som passerade på vägen. Det kändes som världen inte förändrats alls – bara min egen position i livet var annorlunda. Nu var det jag som var pappa och körde.

Det var midnatt och vi befann oss norr om polcirkeln. Himlen var lika ljus som på dagen och full av färger vi inte sett förut. Riksfyran rullade förbi under oss och vi var helt ensamma. Stunden var magisk – så ofattbart fin att jag helt glömde bort trivialiteter som hastighetsbegränsningar. Vi stötte bara på en enda bil utöver vår egen den här tiden på dygnet i centrum av Sodankylä. Och ja, det var förstås en polisbil.

Källa: www.hbl.fi, Juha Itkonen (24.7.2012)