Rymden har inget slut, universum är den del som vi kan undersöka. Universum började vid Big Bang, stora ursmällen, för 13,8 mrd år sedan (13 800 000 000).
All materia kommer från den. Vid smällen spreds den och samlade sig till klumpar som blev till miljarder av galaxer, stjärnhopar med miljarder av stjärnor. Avstånden i rymden är väldiga, räknas i ljusår. Vår närmaste grannstjärna är 3,8 ljusår borta.
Då den första generationen stjärnor bränt slut sitt väte exploderade de i supernovor som i sin tur spred materia. Supernovor gör stora glödande dammoln.
I ett sådant dammoln uppstod solsystemets grund, en roterande platta av damm och gas för 6 mrd år sedan. Allt vi har i solsystemet uppstod ur dammet och gaserna.
Solen är vår stjärna och har 99,8% av massan i solsystemet och består av heta gaser som bildar plasma.
Planeterna kretsar kring solen i egna banor. Merkurius, Venus, Tellus (jorden) och Mars är små stenplaneter. De två inre är heta, jorden enda våta med liv, Mars rätt kall, för liten för en tjock atmosfär. Jupiter, Saturnus, Uranus, Neptunus, är jättelika gasplaneter.
Jupiter är randig av stormmoln, Saturnus har tydliga ringar, Uranus och Neptunus är blåa.
Utanför de andra finns ännu Pluto som är en liten stenplanet eller dvärgplant beroende på hur man ser på saken.
Storleken framgår om man tänker att solen är storleken av en 20 cents slant. Då är jorden, en smula, på 1,5 m avstånd och pluto ett dammkorn på 440 meters! Att solens gravitation kan fungera på det avståndet är sjukt.
De 6 yttre planeterna har naturliga satelliter, månar. wiki/Måne
Det finns också stenbumlingar, asteroider som rör sig runt solen i asteroibältet och kuiperbältet
Kometer har banor som går jättenära solen och jättelångt ut i rymden. Solens partikelvind blåser vattenånga från kometen så det bildar en svans.
Finare sandkorn finns i flera strödda moln. De syns som stjärnfall på natthimlen då jorden rör sig genom dem.